Om dans och språk
Vi träffas på Odengatan 5. Lettlands ambassad i konungariket
Sverige, står det på skylten. Röd-vit-röda flaggan fladdrar i vinden. Några kvinnor tjattar ivrigt på lettiska trots att de första dropparna av regn börjar
att falla från den grå himlen.
- Ska vi gå in? – Jag är inte klädd för vädret. Efter sju år här i Stockholm borde jag ha vetat bättre. Men jag skyndar också för att jag har ett dolt
uppdrag att utföra.
Vi går uppför trappan, och jag leder en av kvinnorna till en fin soffa i
mjukt skinn. Zita sätter sig rakryggad som en fura - eller som ett nytt ljus, skulle vi säga på lettiska. Ovanför
henne hänger en vacker tavla, en stilleben med svampar. Förmodligen av en lettisk
konstnär, även om svampar är, mer eller mindre, samma i båda länderna.
- Hur började du dansa och varför?
Zita har varit i Sverige en hel evighet, hon jobbar på en svensk förskola och pratar flytande svenska. Zita byter språk utan att det märks. Det
är bara för mig som det känns obekvämt att använda svenska istället. Men idag ska
vi inte tala om språket. Eller är det om ett språk ändå?
- Jag började dansa på grund av min man därför att han kunde dansa, jag
kunde sjunga. För att kunna göra något tillsammans så valde vi att dansa
tillsammans.
Jag har sett hur Zita och hennes man Valdis dansar på våra folkdanskvällar.
Båda ser ut som professionella dansare. Det är svårt att tro när Zita poängterar
en gång till att hon dansade inte som barn eller tonåring. Hon började först här, i
Sverige. Men nu är hon “flytande” också som dansare.
- Dansar ni bara lettisk folkdans eller andra sorter av dans också?
- Vi började
med lettisk folkdans. Och sedan fortsatte vi lite med bugg och lite med tiodans,
men nu är vi tillbaka till folkdans igen. Nu har vi ”Stokholmas Spelmani”, vår
folkdansgrupp.
Som tur var hittade Zita och Valdis en del människor som kände till ett
annat “språk”. De kunde inte
dansa, de kunde inte sjunga så bra, några kunde inte bra svenska heller, men de
kunde spela olika folkinstrument! Innan 2014 har Zita och Valdis dansat och
lärt andra att dansa till levande dansmusik.
- Varför fortsätter ni?
Zita tittar på mig storögt, det måste ha låtit som en konstig fråga. En onödig
och meningslös fråga.
- Varför dansar man, generellt? – Jag försöker igen. Hon har många svar till detta.
- Det skapar ju glädje. Det är väldigt roligt. Det är en utmaning, det
är mycket bra träning för hjärnan och ett väldigt roligt sätt att umgås. Det är
listfilt… listfylt… lustfyllt. – Ibland gör även Zita misstag med svenskan. Vi
skrattar båda i förståelse över att vi alla kan göra misstag även om vi tror att vi
har behärskat någon kunskap, språk eller dans. Det är viktigast att ha det
roligt. Och att fortsätta.
- Och varför är du här idag? – Det vet jag redan, men frågar ändå.
Zita skrattar igen lite förvirrat.
- Du och jag, vi ska presentera vår folkdansgrupp för den nya lettiska
ambassadören. Du ska berätta om musik, jag om dans. Han vill träffa företrädare
för de lettiska organisationerna i
Stockholm.
Nu är det verkligen dags att slutföra vårt lilla danssamtal på svenska och
byta till lettiska. Jag stänger av inspelningen, och vi fortsätter till
smörgåsar och diplomatiskt småprat.
